Det har nu gått lite mer än 2,5 månader sedan vi ställde oss i kö i Sydkorea. Det har gått både snabbt och långsamt. Sommaren är så fullspäckad och det är även augusti då man ska starta upp allt med jobb och vardagsrutiner, men väntan den är fortfarande långsam.

Om vi går in på de lite mer jobbiga delarna med adoptionen, som för oss är väntan och längtan. Det kan tära på en ibland. Man får inte glömma att vi är inne på vårt nionde år som väntande föräldrar på att få ett barn. Det som varit tuffast den senaste perioden var att vi behövde byta land efter att redan väntat i ca 2 år i det andra landet. Göra om alla papper och sedan påbörja vänta igen. 2,5 månad är ju inget egentligen, men när man redan väntat så länge så kännas det drygt. Så idag när jag är hemma och är sjuk så tycker jag synd om mig och beklagar mig över tiden och längtan. Man får lov och ha de dagarna.

Något annat som även kan förstora sin längtan är när man ser nära och kära som blir gravida och får barn.Vi är ju i den åldern nu när de flesta bland våra vänner börjar planera för att utöka sin familj. Vi har nyligen haft två nära vänner som fått barn denna sommaren och då kan längtan efter vårt barn i Sydkorea bli väldigt stor. Vi glädjs av dessa små som tillkommit i vårt gäng, men samtidigt blir man påmind om sin egen längtan efter barn.

Det är kanske tabu och prata om sådant, men jag tror det är något som vi flesta tänker på i väntans stunder. Man både glädjs och sörjer på samma gång och så får det lov att vara. Det är ingen som sagt att det här är lätt. Men vi håller tummar och tår att vi snart får besked. Tankarna far som en virvelvind där man granskar allt man skickat iväg; var det rätt, var det bra bilder, sa vi rätt saker, vad tycker de om oss, är vi bra föräldrar osv. Man blir ju granskad, så är det, men tummar och tår håller vi och vi vet att vi är bra kandidater 🙂

Det är bara att vänta vidare och längta. Det är ju det enda vi kan göra just nu…