Såg precis att det är ofrivilligt barnlösas dag.

Ja, tänk att för 10 år sedan så var startskottet för vår långa resa. Tänk så mycket som vi har varit med om sen den dagen vi satte igång projektet; Få ett barn. Nu kör vi! Vi hade hoppet att det här skulle gå lätt, men samtidigt så hade jag en känsla långt inom mig att jag inte skulle få det så lätt.

Efter två års eget försök så påbörjade vi IVF. Det första vi gjorde där var väl att kolla upp vad som var felet, men de kunde inte hitta något. Vi gjorde tre IVF-försök, de tre gratis man får. Jag tyckte det var pest och pina att gå igenom den behandlingen, medan jag känner dem som inte alls var så besvärade av det hela och tyckte det hela gick smärtfritt.

Men alla tårar, obehag och smärta som jag hade, så är det ju värt priset om man får sitt barn som man längtat efter. Hade det funkat för mig så hade jag kanske sett det med andra ögon, vad vet jag. Många frågar om jag kan tänka mig göra IVF igen och svaret är ett rakt NEJ. Jag har inte ändrat mig i den frågan under dessa år även om minnena suddas ut en del. Jag gillar helt enkelt inte vad de medicinerna gjorde med min kropp och de ingrepp som krävdes. Nej, att få adoptera har varit det bästa för oss. Även om det har tagit sin tid och stressen man utsätts för är väldigt påfrestande under vissa perioder när man förbereder med adoptionen och den granskning man utsätts för, så är detta den rätta vägen för oss. Jag är evigt tacksam att vi har möjligheten att göra IVF och det är fantastiskt. Men vad som är rätt för mig behöver inte vara rätt väg för en annan. Man måste lyssna på sig själv och köra sitt eget rejs.

Och tänk, nu är vi snart i mål. Visst hade det kunnat gå fortare att nå målet om vi gjort andra val än vi gjort, men då hade vi ju inte fått vår lille Lennox och på något sätt så tror jag att vi blev ledda till just honom. När jag tittar tillbaka och kan se den väg vi gjort så kan det inte vara mer än rätt tid att få honom just nu. Det känns som det var som gjort för just oss, förutbestämt. Jag och Samir kan båda intyga att vi har verkligen njutit av att bara vara vi två och hunnit med allt de vi ville göra när det bara är vi två. Och nu, ja nu är vi är så redo för detta nya äventyret med Lennox och att få vara en familj. Vi är så redo så våra hjärtan hoppa av glädje. Detta är fantastiskt och magiskt och jag älskar att jag får dela det med med mina bästa vän Samir.

Jag skicka styrkekramar och mod inför den resa ni ofrivilligt barnlösa står inför. Man hinner gå igenom så mycket känslor och tankar under denna svåra period.

Om jag kan ge något från den erfarenhet jag har av den resan vi gjort så är det att försöka att njuta av livet när man är inne i det svåra och stanna upp ibland och bara ta en paus från det hela. Vi lät oss ta pauser, ibland någon dag, ibland upp till ett halvår. Man måste ge sig tid att bearbeta allt och bara vara. Våra räddningar har varit att få vara med våra vänner, ta ett glas rosé och äta en god middag, åka på härliga resor och mysa hemma. Våga gå er egen väg. Jag vet de som stannat upp och kommit fram till att de istället bara vill vara de två, utan barn och andra som valt ta emot fosterbarn, inget är fel väg.

Min man tipsar om att läsa böcker om tålamod och självbehärskning som kan hjälpa. Stanna upp och känn efter och låt känslorna komma fram för det är okej att var ledsen, arg, besviken. Vi kunde slita håret när folk sa att vi kommer få barn om vi bara slappnar av efter hundraelfte gången, nu kan vi mer skratta gott när någon nämner det och se det som att de bara menar väl. Våga låta det ta den tid det behöver. För oss att gå från IVF till adoption så hade vi en lång tid då vi tog en paus. Många tårar, många tankar, mycket shopping blev gjort och Mc-körkort togs.

Ingen borde behöva gå igenom det, men tyvärr är livet inte alltid som man hoppats på. Jag sänder er alla styrkekramar och jag håller tummar och tår att ni når fram till ert mål.