Bild tagen direkt efter vi tittat på bilderna
Efter två månaders väntan så fick vi vårt barnbesked. Vi hade precis kommit hem från Ystad djurpark när det ringde på min telefon. Jag trodde det var försäljare och svarade inte. Tänkte att jag kolla upp numret ifall det är någon jag känner efter jag fixat med dukningen.
Sen satte vi oss för att äta. Rätt som det var så gick Samir undan och ringde någon. Jag tänkte att det var någon från hans jobb som han behövde ringa akut, men så hörde jag klart och tydlig från telefonen: pojke. Jag fattade direkt vilket samtal det var och när samir kom in såg man ju det på hans ansiktsuttryck. Högtalarna på och där satt vi och fick information om vår son och en massa gratulationer. En 8 månaders pojke, fullt frisk, pigg, glad och älskar allt som har med musik att göra. Tårarna rann på mig och Samir gjorde allt för att behålla lugnet då det var han som pratade. När samtalet avslutades så satt vi där helt i vår egna lilla bubbla, en son, vi ska få en son till. Lennox ska bli storebror!
Självklart ville vi öppna mailet de skickat direkt, men nu han vi ju ett barn till och tänka på, så vi åt klart och fixade i ordning disken innan vi satte oss ner framför datorn. Detta är det mest spända för mig, när man ska öppna upp första bilden och se hur den lilla pojken ser ut. Jag var lika ivrigt spänd, förväntansfull och rädd som när jag skulle se Lennox.
Och så var han där framför oss på bilden. Lilla pojken, vår son, lennox lillebror. Wow! Helt bedårande! Vi både kände hur känslorna växte som en explosion inom oss, det var kärlek vid första ögonkast. Detta är vår son, det ser vi ju, med den information vi fått om honom och de bilder och filmklipp vi såg så förstod vi att han var det rätta barnet för oss, de kunde inte gjort en bättre match.
Lennox tyckte han var så söt och hade många frågor om lillebror. Han pratar mycket om sin lillebror eller lillasyster som han oxå säger varje dag sen vi fick barnbeskedet. Vi har bilderna på vårt kylskåp och varje morgon tittar Lennox på bilderna och säger alltid; Åh det är min lillasyster! och ler. Lennox upptäckte att lillebror hade en baby shark-trumma och sen dess lyssnar han bara på den sången. På alla språk om och om igen. Han konektar med sin bror på sitt vis.
Vi har pratat mycket om resan till Sydkorea, han tittar varje dag nu på sin resa hem-bok sen barnbeskedet och pratar om att vi ska resa till Sydkorea. Men innan så var han helt med på att bo hemma med mormor när vi ska hämta lillebror (sista resan dit), men nu är det ändring på det. -Mamma, jag och Levi (hans bästa vän) måste hämta lillebror. Vi måste hämta honom. Jag, Levi, mamma och pappa. – Vill du inte vara här hemma och leka med dina kompisar och ha mormor här? -Nej, jag måste hämta honom!
Så ja, jag tror Lennox kommer att få följa med på båda resorna. Vi tycker det är viktigt att lyssna på honom med i detta.
Ja, vi var verkligen inte beredda på att få svar så snabbt. Med Lennxo väntade vi i över 4 månader innan beskedet. Jag var helt övertygad att vi tidigt skulle få svar i slutet av aug. Så nu är det full fart här hemma. Samir förbereder dokumenten, jag och Lennox fixar lillebrors bok han ska få. Vi var hos Maria på familjerätten igår och väntar på lite utdrag från polis och skatteverket, och lite annat. Så vi har att göra.
Hur länge vi behöver vänta innan vi får åka dit är svårt att avgöra. Har vi tur får vi åka efter nyår, men vi kan lik gärna åka dit närmare mars april. Så vi får se helt enkelt. Det är inte så mkt vi behöver förbereda denna gång då vi redan har saker från Lennox. Lite nya kläder och skor, sängkläder, men annars har vi allt hemma. Känns skönt och lugnt för vår del. Tiden rulla på med en treåring och väntan tror jag inte kommer bli lika påfrestande som första gången. Jag har en känsla att tiden bara kommer rusa fram.
Ja, två söner 🙂 Helt fantastiskt!! Vi kunde inte vara lyckligare 🙂
Familjen DJ 
Åh så härligt 😊😍 Blir helt pirrig av att bara läsa! Och så spännande att få resa och dela upplevelsen med Lennox! Grattis!!
GillaGilla
Hej Sandra!! Vi ser verklige fram emot en till liten pojke 🙂 Pirrar massor i hela kroppen av att tänka på att han snart är vår.
Ja, det blir en ny tur till öppna förskolan för adopterade 🙂
GillaGilla
Åh!! Stort, stort, STORT grattis till hela familjen! ❤
GillaGilla
Tack så mycket!! 🙂
GillaGilla
Stort grattis igen! Så fantastiskt och stort! ❤️ Hoppas ni får en kort väntan till att resa dit 😊
GillaGilla
Tack så mycket! Det hoppas vi verkligen på 🙂
GillaGilla
Detta kan verka framfusigt i lyckan ni känner nu, men jag känner att jag har rätt att ställa frågan då jag själv är adopterad. Jag förstår att ni har en enorm barnlängtan, eller åtminstone en längtan att göra er familj ”komplett”. Men är ni beredda att uppfylla er dröm, trots att ni aldrig kan garanteras att barnets mamma adopterar bort barnet av helt fri vilja? Trots att ni aldrig kan garantera att diverse påtryckningar skett på henne, som gör att hon upplever att hon inte kan behålla sitt barn? Trots att ni aldrig kan vara 200% säkra på att barnet inte i någon mån är ”stulet” från en hjälplös mamma? Jag tycker att man har som ansvar som adoptant att faktiskt stå upp för det faktum att man så gärna vill ha ett barn, att man i den kampen, är beredd att bortse från andras, även barnetsegna behov, för att få sin barnlängtan tillgodosedd. Vänj er vid, och acceptera detta faktum, för det är vad ni gör. Det gjordes mot mig, och det görs hela tiden. Och jag önskar att mina adoptanter tänkt efter innan, även om det lett till att de fattat ett annat beslut då. Ni köper barn i en industri där väldigt få av de inblandade parterna slutar lyckliga. Många många studier tyder på att de enda som i slutändan är nöjda med hur det blev är adoptanterna.
GillaGilla
Hej Kristina,
tack för din kommentar.
Förstår från din text att du själv kanske inte har den bästa upplevelsen av adoption och bli adopterad vilket är naturligtvis beklagligt.
Vi är väl medvetna om denna sida av adoption och att det har förekommit och fortfarande förekommer oegentligheter när adoptioner sker. Samtidigt så har vi flertal adopterade i vår omedelbara närhet, både familj och vänner, som ser på faktumet att de är adopterade som det bästa som har hänt de.
Angående att man som adoptant inte kan garantera att barnet lämnas bort av helt fri vilja, så vill jag påstå att det är 100% fallet. Ingen lämnar bort sitt barn av fri vilja(?), utan det finns 1000 anledningar till varför ett barn lämnas bort. Ekonomiska, kulturella eller socioekonomiska faktorer är bara och skrapa på ytan.
Som adoptant här får man dels förlita sig på Haag-konventionen (som Sverige ratificerade under 90 talet), dels på landet man adopterar ifrån egna processer. Sydkorea där vi adopterar från hade för 20 år sedan väldiga problem med adoptioner som skedde på väldigt konstiga sätt. Det ledde till dagens lagstiftning som är, i vart fall i vårt tycke, väldigt rigid.
Som Svensk medborgare har man inte heller (längre) möjlighet att singla ut ett barn för adoption, utan det avgörs utan ens inblandning. Detta är ytterligare ett steg som har tagits för att undvika att ”gå och hämta barn”.
I slutet skriver du om många studier som visar att adoptanter är de enda som blir nöjda. Vet inte riktigt hur detta går ihop, för oss är det omöjligt och vara nöjd ifall t.ex någon av våra söner skulle vara miserabla. Därtill, vi är båda akademiker av högre graden, den forskning som vi tagit del av visar effekter på båda sidor av skala, och om något ska utläsas så är det att med de 20 senaste årens lagstiftning, så har andelen ”lyckade” adoptioner ökat kraftigt.
Genom ditt inlägg så tar du upp ett par saker som behöver adresseras.
Du skriver att vi ”bortser från andras, även barnets egna behov” för att tillgodose vår egen barnlängtan.
Du har naturligtvis ingen rätt, kunskap eller berättigande att uttala dig om vad vi känner, gör eller har för motiv, och denna kommentaren är kraftigt över linjen.
Vidare att vi ”köper barn i en industri där väldigt få av de inblandade parterna slutar lyckliga” är en kommentar som först får oss att bli arga, men efter eftertanke så ändrar man sig lite. DU har bevisligen en hemsk upplevelse av din egen adoption, och vi beklagar. Du måste dock bredda horisonten och inse att det är din egen världsbild (som du säkert delar med fler), men att det i väldigt många fall är lite för enkel världsbild du målar upp.
Dessa 2 rader som jag tar upp bidrar absolut inget till att ha en vettig konversation, utan ventilerar bara din egen frustration och ilska. De är anklagande, antagande och hyfsat sårande och med allt detta i tanke så kommer jag/vi inte att engagera i vidare konversation kring detta med dig.
GillaGilla