För nån dag sedan fick jag träffa det där bedårande kompisgänget, ni vet de där fyra söta pojkarna från Seoul, med bara några månaders mellanrum i ålder. Alla fyra med sitt underbar fina svarta hår och mörkbruna ögon och leenden man smälter av. Sen att de har mammor som är lika bedårande 😉 och som jag har fått lära känna är inte fy skam det heller.

Jag är så himla lyckligt lottade ska ni veta. Tacksam i oändlighet för dessa nya vänner och att Lennox kommer att få ha tre fina kompisar som alla har varit med om samma resa.

Idag träffades vi på leklandet och oj vad barnen lekte. Vi försökte förgäves ta en bild där de alla var med och tittade på oss, fyra mammor som omringade sina söner med smattrande kameror och inte fick vi en enda bild där de alla tittade upp. Nej, de hade fullt upp att undersöka, leka och bara ha det kul. Lennox gick fram till en av sina vänner och gav honom en puss på kinden. Jag höll på att smälla av, han har aldrig gjort så innan men han var lite extra kär i söta J. Mitt mamma hjärta värkte lite där, nästan så jag ville gråta men det kändes lite väl, då hade jag nog inte kunnat sluta böla, hehe.

Jag och E har ju varit där några gånger med våra söner så de var varma i kläderna och far runt som virvelvindar. Det blev många turer upp och ner för alla klätterställen och att åka den där värsta rutschkanan ville ju Lennox och A göra om och om igen. Det bränned i min rumpa till sist, så då fick jag nog.

Men, att få träffa detta gäng ger mig så mycket. Vi är på samma plan och kan prata om saker som kanske inte riktigt andra som inte är i adoptivbubblan behöver prata om. De ger mig styrka och glädje och jag hoppas vi alltid kommer ha våra träffar.